Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Den 1 maj 2017 bestämde jag mig för att faktiskt fixa det här nu.
Eller åtminstone fixa det i en månad, för som jag skrev tidigare så har jag insett att för stora mål är i princip omöjliga att hålla sig till.
Men nu har det gått sju månader utan en endaste godisbit och plötsligt har jag lärt mig massor om mig själv: det är fasen inte omöjligt, och jag dog aldrig i den där värsta abstinensfasen som höll i sig ganska precis åtta veckor, även fast det kändes som att varje millimeter av min kropp skulle gå sönder vissa dagar. Åtta veckor är en väldigt lång tid när en mår så, men när man väl kommit förbi den så blir det bara lättare och lättare.
Men vad gjorde jag egentligen för att fixa det den här gången? Folk frågar mig ofta det, för jag har ju försökt hundratals gånger innan och misslyckats lika många. Har jag på något magiskt sätt slutat bli beroende? Nej. Men jag lovade inte mig själv guld eller förbannelse den här gången, jag satte inga oändliga mardrömsmål och så dokumenterade jag allt. Minsta lilla känsla skrev jag ner, oavsett om det var fysiskt eller psykiskt så skrevs det ner i en liten matdagbok som låg vid sängbordet. Och jag planerade länge hur jag skulle gå till väga, jag läste på om olika fällor och riskzoner och peppade mig själv med alla fördelar. Grejen är att min sjukdom blir sju resor värre av socker, det är så otroligt inflammatoriskt och skadligt att jag kraschade fysiskt efter varje godispåse och sockerkick så när jag väl bestämde mig för att börja läka min kropp på riktigt så var det egentligen inget snack om saken.