wildfulness

Hallå där! Josefine heter jag, är tjugofyra år och driver den här bloggen med stort fokus på minimalism, mindfulness, naturlig hälsa och hållbart mode. Här blandas det alltså hejvilt mellan det djupa och ytliga, smarriga recept och oändliga drömmar.

Välkommen in till mig här på Wildfulness, hoppas vi blir kompisar ❥

Blogg

om mitt beroende del 3: när abstinensen släpper sina vassa klor.

2017-12-18 16:57 naturlig hälsasockerberoende

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.

Den 1 maj 2017 bestämde jag mig för att faktiskt fixa det här nu.
Eller åtminstone fixa det i en månad, för som jag skrev tidigare så har jag insett att för stora mål är i princip omöjliga att hålla sig till.
Men nu har det gått sju månader utan en endaste godisbit och plötsligt har jag lärt mig massor om mig själv: det är fasen inte omöjligt, och jag dog aldrig i den där värsta abstinensfasen som höll i sig ganska precis åtta veckor, även fast det kändes som att varje millimeter av min kropp skulle gå sönder vissa dagar. Åtta veckor är en väldigt lång tid när en mår så, men när man väl kommit förbi den så blir det bara lättare och lättare.

Men vad gjorde jag egentligen för att fixa det den här gången? Folk frågar mig ofta det, för jag har ju försökt hundratals gånger innan och misslyckats lika många. Har jag på något magiskt sätt slutat bli beroende? Nej. Men jag lovade inte mig själv guld eller förbannelse den här gången, jag satte inga oändliga mardrömsmål och så dokumenterade jag allt. Minsta lilla känsla skrev jag ner, oavsett om det var fysiskt eller psykiskt så skrevs det ner i en liten matdagbok som låg vid sängbordet. Och jag planerade länge hur jag skulle gå till väga, jag läste på om olika fällor och riskzoner och peppade mig själv med alla fördelar. Grejen är att min sjukdom blir sju resor värre av socker, det är så otroligt inflammatoriskt och skadligt att jag kraschade fysiskt efter varje godispåse och sockerkick så när jag väl bestämde mig för att börja läka min kropp på riktigt så var det egentligen inget snack om saken.

Så jag satte ett litet - men utmanande - delmål: en månad utan raffinerat socker. Det vill säga hejdå godis, glass, läsk och fika. Jag valde också att utesluta annat snacks som kunde vara triggande såsom chips, popcorn och så vidare som innehåller mängder av dolt socker. Och alla produkter med sötningsmedel såklart! (Det går inte att hitta genvägar med "zero sugar" och lightprodukter, för de kommer trigga din abstinsens till galenskap till slut.) Däremot fortsatte jag äta annan sockerrik mat - det vill säga glutenfritt bröd, pasta och ris. Varför? Jag ville inte utmana mig själv för hårt, jag visste hur svårt och smärtsamt det skulle bli att sluta med det vita sockret så jag var lite schysst mot mig själv i början. Det var också ur ekonomisk synpunkt, utan pengar är det ju nämligen inte så himla lätt att äta sockerfritt alla gånger.
Men om jag bara klarade en månad utan att röra socker så skulle jag känna mig nöjd sedan. Då hade jag ändå klarat ett mål, oavsett hur det gick efteråt så hade jag ändå fixat det fram till mållinjen. Och det var nog det som gjorde att jag tog mig framåt, dels att jag skrev hur jag påverkades varje dag men också för att jag hade ett slutmål med det här projektet.

I början var jag väldigt försiktig med mitt dokumenterande då min gamla ätstörning ofta innebar långa, hatiska texter om mitt matintag och min kropp. Resultatet från den här matdagboken var dock något helt annat än vad jag var van vid, eftersom jag överöste mig själv med pepp och kärlek hela tiden istället för kritik och självhat. Det var så himla skönt att kunna vända sig till boken när det kändes tungt eller hopplöst, för jag visste att jag skulle hitta kärlek och kraft där.

När det gått en månad var jag mitt i det värsta abstinenskaoset, jag hade svårt att sova och humöret svängde värre än någonsin. Jag gick upp och ner i vikt konstant och kroppen hittade varken ro eller balans, men trots det så kände jag mig starkare än någonsin! jag hade tagit mig igenom den här månaden utan en endaste godisbit och det hade dessutom gått relativt bra. Jag var målmedveten, bestämd och så jäkla envis den här gången. Jag hade dessutom hittat mängder av bra, naturligt söta substitut som jag kunnat vända mig till när det var som värst. En dadelboll räckte till exempel för att stilla en hel abstinensattack. Så jag bestämde mig för att köra en månad till, bara för att se ifall den här värsta abstinensen skulle gå över. Hur skulle det kännas att inte längta efter socker? Skulle jag någonsin få känna den känslan? Jag var så nyfiken!

Till månad två satte jag ytterligare några delmål och krav, jag slutade med den sockerrika maten och åt strikt paleo för att rensa systemet ännu mer. Jag började meditera för att hitta fokus och lugn, letade mig tillbaka till yogan för balans och styrka och så fortsatte jag dokumentera och uppmuntra mig själv i textform. Jag är så otroligt mottaglig för nedskrivna ord, och jag tror jag hittade min inre vägledning i den där boken till slut. Tack lilla boken!

Efter två månader kunde jag plötsligt känna smak på riktigt. Jag behövde inte salta ihjäl maten för att det skulle smaka gott, för allt smakade redan så otroligt mycket. Det var som att smaklökarna gått från level 1 till level 10, och det var så fantastiskt! Jag slutade tänka på socker till slut, att vara sockerfri blev till en del av min vardag och jag lärde mig att det var okej att säga nej när någon erbjöd fika eller annat sött. Det är ju så himla socialt att äta socker, vi gör det varje gång vi träffar våra vänner eller familjer och om man plötsligt tackar nej till sånt så kan folk bli ganska förvirrade. Ingen bulle till kaffet? Vissa tar åt sig och känner sig skamsen över att äta onyttigt i min närhet, men jag dömer verkligen ingen för deras sockerintag. I början tog jag ofta med mig eget (naturligt sockerfritt) fika till jobbet så att det skulle kännas mer naturligt att sitta med på fikarasten, men numera rycker jag bara på axlarna om någon frågar ifall inte jag ska fika. Jag har inget behov av det längre och det är så galet skönt?!

Jag vet att jag aldrig kommer sluta vara beroende av socker, och varje morgon ber jag till min inre vägledare att jag ska hålla mig sockerfri en dag till. För det är ju så det fungerar, en dag i taget. Om jag släpper på fokuset och slappnar av lite för mycket så kan jag lika gärna falla tillbaka när jag minst anar det. Nu när jag påbörjat en ny hormonbehandling så har suget kommit tillbaka, det har blivit lite svårare igen och jag småäter nästan hela tiden för att tänka på annat. Men jag fortsätter yoga och meditera så fort det blir för tungt, och hittills har jag lyckats hålla mig borta från sockret trots allt! Jag är så förbannat stolt över mig själv.

En dag i taget har lett till sju månader sockerfri.
Sju. jäkla. månader hörni.
Det måste ändå klassas som något riktigt bra tänker jag!